Att sjunka i nivå eller Hur jag fullständigt förlorade mitt förstånd i kampen mot kontorsfittan

Jag arbetar för tillfället på ett företag där jag är delägare. Min huvudsakliga arbetssyssla är egentligen inte så mycket att fakturera och bokföra som att försöka behålla sinnet i behåll. Oavsett om jag dricker åtta kannor renpressad kamomill eller så frossar i Kellog's All Bran Multi-super-jävla-special K känner jag inte lugnet och balansen komma över mig. I varje fall inte de dagar då jag tvingas jobba med den kanske mest inkompetenta sekreteraren på norra hemisfären. Missförstå mig inte, jag har inget emot lite sinnesslöa människor - faktum är att jag uppmuntrar lite väl avvägd sinnesslöhet. Men att vara så innerligt intelligensbefriad att det bryter mot naturlagarna, det orkar jag bara inte med. Så, i kampen vad gäller att rätta till alla fel "hon" gör och dessutom effektivisera arbetet, har jag drivit mig själv till vansinne.

Otroligt konstiga saker jag gjort på arbetet det senaste:

1, I jakten på att "mysa" till kontoret köper min vän sekretaren alltid de allra fulaste blommorna. Alla hatar dem, det är inte bara jag. Det är hårda tjocka gröna blad och små fula röda blommor med fyra blad. En riktig styggelse verkligen! Eftersom jag varken gillar whiskey eller blommorna hällde jag skitspriten i krukorna, och så var det slut med både alko-träcket och blomrackarna. Tyvärr hann hon före mig att köpa nya, denna gång två stora och en mini. Mogen som jag är satte jag på post-it lappar på blommorna där jag skrivit "Hej, jag är en kärringblomma". På minivarianten skrev jag "Hej, jag är liten kärringblomma". Denna limmades fast med superlim, och sitter trots försök till bortskrapningar fortfarande kvar.

2, För att kunna arbeta snabbt och effektivt tycker jag om att ha mina arbetsredskap nära tillhands så man slipper att hela tiden springa runt och leta. Det gillar inte hon. Så långt bort som möjligt ska allt stå. Jag är förvisso inte emot att skjuta upp tråkiga saker en stund, men att leta till domedagen efter hålslagen ids jag inte. Detsamma gäller post-it-lapparna. Post-it-lapparna är viktiga för mig. Jag tycker om att ha dem på en liten hurts nära skrivbordet så jag kan nå dem utan att springa ett maraton (särskilt viktigt är det att snabbt hitta dem då nya kärringblommor inhandlats!). Hon kan inte för sitt liv begripa varför dom ska ligga så nära, och på en plats hon inte alls använder sig av heller för den delen. Jag har skrivit en lapp och bett dem få ligga kvar. Näpp, borta var dem. Så provade jag att tejpa fast dem. Det gick inte heller. Både lapparna och alla tejpspår var som bortblåsta. Så igår fick jag totalt bryt och hämtade spikpistolen och häftade fast dem. Att vara den större personen är inget för mig!

Hinner tyvärr inte skriva mer nu. Jag ska klä toasitsen med plastfolie. Och sen ska jag köpa en musfälla.

Jag är tydligen inte riktigt klok.