Helt kulörtstört

Man kan säga att det verkligen finns folk som gör... intryck på en. Som gör att man minns dem. Några favoriter är den lila kvinnan som varje sommar kommer in i min butik och är klädd i lila från topp till tå. Hon har berättat att även hus och bil är lila. Likaså finns det en rosa kvinna som på mitt andra jobb ibland kommer in och är en ren och skär uppenbarelse i rosa, helklädd i färgen som hon är. Denna kvinna talar endast thailändska - vilket jag inte gör - och försöker trots det gång på gång ha en konversation med mig. En annan... färgstark kund jag haft är kvinnan med några slags tics som yttrade sig i att hon inte kunde kontrollera sin röststyrka, utom ömsom talade ömsom skrek. Det lät ungefär såhär "Skulle jag kunna få BESVÄRA OM STORLEK 37, tack. Ta den gärna i båda FÄRGERNA."

Min favorit är ändå den man som jag nu haft turen att stöta på två gånger. För ett par år sedan då jag satt på tåget kom en ung man in i min kupé. Han hade en slö blick som verkade vara fokuserad rakt ut i intet och munnen hängde öppen. Han vred huvudet åt höger och vänster ett flertal gånger som för att inspektera de tomma sätena. Inget av dem verkade duga - han såg ut att gå vidare in till nästa kupé. Men det gjorde han inte. För han ställde sig i utrymmet mellan kupéerna - det där kalla, vingliga mellanrummet mellan de båda kupédörrarna där man ser rälsen. Och där stod han. Med munnen öppen och ögonen slöa stod han där i cirka tjugo minuter tills konduktören kom och bad honom sätta sig.

Så nyligen, på samma sträcka, steg mannen återigen in i just min kupé. Med samma slöa ögon och samma öppna mun ställde han sig återigen i mellanrummet och stod där.

Då undrar jag, finns det någon fördel med detta mellanrum som jag missat?