Words do come easy to me

En tanke som jag nog dryftat med ganska många vid det här laget är den jag fått om att det finns en stor ordpåse därute i universum någonstans.

Varje dag delas ett bestämt antal ord ut till alla människor på jorden. Dessa tas alltså från påsen. Antalet kan variera, liksom själva orden, men själva idén - eller regeln om man så vill - med denna stora påse fylld med ord, är att alla ord måste användas; inte ett enda ord av alla miljarder ord som delas ut varje dag får bli över. Påsen skall tömmas helt, så att den nästa dag kan fyllas på nytt. Inte heller kan människorna säga något mer eller något annat om orden man fått tilldelat sig inte räcker till.

Egentligen är det helt otroligt att det alltid blir så bra, och att så många meningar faktiskt blir bra. Men kanske är det också därför det ibland blir tyst, eller helt tokigt? Orden delas ut till alla, men vissa har tur och blir tilldelade många och bra ord, medans andra bara får knäppa ord. De stumma har oturen nog att aldrig bli tilldelade ett enda ord ens en endaste gång.

Jag försöker tänka att när min enerverande kollega bara tjatar och tjatar och tjatar och tjatar i örat på mig, så är det egentligen inte hans fel, utan den himla ordpåsen som ligger bakom.

Die blaue

En vän sa till mig en gång att hon på våren tycker sig få blåare ögon, och att hon tror att det beror på att dom suger åt sig färg från havet.

Jag tror att det är tvärtom. Hennes väldigt vackra ögon livnär hela havet och havet, den tjuven, stjäl då och då färg från min väns ögon.

Sod-äl

Min morfar berättade alltid för mig om soteld när jag var liten. Soteld är fenomenet som uppstår då svettiga skinkor gnager mot varandra så intensivt att hudlösa skavsår uppstår. Inte heller blir det bättre av att svetten bokstavligt talat strör salt i såren. För det mesta inträffar soteld på sommaren då det är varmt, och jag har själv haft turen att uppleva detta vid ett antal tillfällen. För den som inte vet det, så gör det helt vansinningt ont. Vi snackar crazy-schmärrtsen! Motstycke saknas inom smärtvärlden.

Många tror att soteld bara är en myt. Det är det alltså INTE. Om man nu drabbats, vad göra? Som svar på den frågan brukar jag säga att det bara är att ligga och sära tills det läkt. Morfar berättade att han alltid tog en tändsticka som håller skinkorna separerade så att ytterligare gnuggning förhindras.

Jag tror mig dock ha snubblat på ett tredje sätt. För ett litet tag sedan provjobbade jag på ett ställe som bland annat har en restaurang. På personaltoaletten i köket stod ett storpack potatismjöl. Eftersom jag anade mig till användningsområdet påpekade jag toalettpotatismjölet för min arbetskamrat för att få en reaktion. En reaktion som inte lät vänta på sig. Gapskratt och kommentaren "Du vill inte veta, men Dennis tycker det blir väldigt varmt på somrarna".

Hoppas dock att Dennis inte låter den förfaras under vinterhalvåret, utan alternerar och även tar den med sig ut i köket emellanåt för att reda såser med, etcetera etcetera. Först smörja röven och sen smörja kråset med till exempel en god béchamelsås.

Jodå, den flyter allt den också!

Veckans tips är baserat på egna upplevelser och bör tas på största allvar:

Gå aldrig in i en floatingtank bajsnödig!!


Utan att gå in på vidare detaljer blev min tid i tanken inte fullt så avslappnande som jag hade hört folk berätta. Eftersom jag fått denna upplevelse i pressang av min syster skickade jag henne ett sms och skrev kort och gott "Tack för flytningen". Hennes svar tillbaka var kortare och mer känsloladdat: "Usch".

Sifferfördjupningen

Jag råkade just på ett så menlöst efternamn att jag nog ändå måste dela med mig:

Nummerdal.

But why?

Hårda vs Mjuka klappar

Skulle idag ta bilen till vårdcentralen, men innan jag kunde starta var jag tvungen att skrapa rutan. Dock inte bara från is, utan även från en riktigt rejäl måsbaj. Isen försvann snabbt och utan problem, men den djupfrysta fågelfekalien satt som en tatuering från Ayia Napa. Jag skrapade och skrapade, men det enda som hände var att jag fick lite bajsskrap (ni vet - ungefär sånt som blir när man skrapar triss, fast av bajs) på mina absorberande bomullsvantar.

Till slut kom jag iallafall in till doktorn som klämde mig på magen och sa: "Det känns bra. Den är väldigt mjuk." Jaha. Men du ser inte så jäkla hård ut du heller, tänker jag. "Jag har inte tränat på ett tag" blev det att jag harklade ur mig. Hon skrattade och tog det som om jag skämtade eftersom det tydligen är ovanligt bra att det är mjukt när man klämmer. Det gjorde jag inte.

Även om jag inte vill ha mina klappar riktigt lika hårda som den permafrostade måsskiten vill jag nog ha ett iallafall aningen mindre mjukt magpaket. Eller nä, det är ändå ganska gött när jag tänker efter.

Worldchampion

Veckans direktöversättning:

"Hon är världschampinjon" (med norsk/ungersk brytning).
- Agnes Nicole Winter